För en sekund sedan kändes det som att jag kunde övervinna allt. Nu, en sekund senare, känns det som att allt kan övervinna mig. Kanske var det det plötsliga spöregnet eller det att jag chattade med Clara för första gången på för länge som gjorde att jag känner såhär. Jag vet inte. Kanske att alldeles för mycket händer på samma gång och att jag inte insett det förrän nu, den här sekunden. Kanske för att jag sitter och tänker att jag vill vara som den och den samtidigt som jag vet att jag inte ska tänka så. Jag vill ju inte vara som någon annan.
Kanske blev den här sekunden såhär låg, för att jag saknar mina vänner så otroligt mycket. Speciellt den som bor på andra sidan jorden, men dom andra också. Jag saknarsaknarsaknar er väldigtväldigtväldigt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar